Att förhålla sig till tiggare och sin egen hjärna

7 november 2014

Vår hjärna är smart. Den vill inte att vi ska må dåligt. Den vill inte att vi varje gång vi går förbi en tiggare ska känna skuld, ledsamhet, skam. Något som är oundvikligt att känna då vi ser en människa som mår dåligt och är i nöd utan att göra något för att hjälpa. Så vad gör hjärnan istället? Jo den hittar på förklaringar:

”Det är organiserad brottslighet”. ”Hjälper man någon håller man igång systemet, det är bättre att lösa problemet på politisk nivå”. ”Jag kan inte ge pengar till alla”. ”Det är inte mitt ansvar”.

Och tillslut börjar den obehagliga känslan avta, tillslut känner man inte så mycket när man går förbi personen med en pappersmugg som sitter där i gathörnet i regnet. Tillslut är det nästan inte en människa med samma värde som alla andra längre.

När vi blickar tillbaka i vår historia förfasas vi över hur människor har behandlat varandra. ”Hur kunde människor bara se på när det hände?”. Och vi blir upprörda över reportaget om mobbning, om människorna som var tysta och inte sa ifrån.

Men det är samma mekanismer som drar igång hos oss idag. Vi människor agerar automatiskt på liknande sätt om vi inte medvetet stannar upp och väljer en annan väg.

Vi hamnar i en svår sits när vi ser tiggare på våra gator. För det är ju så att vi inte kan hjälpa alla. Och även om vi ger några kronor så löser det inte problemen. Vad vi än gör som enskild person så kommer det sitta en människa där imorgon igen. En människa som lider. Och då vi människor har en empatisk förmåga så kommer det väcka lidande i oss. Det är oundvikligt. Men vad vi sedan gör av denna känsla är avgörande.

Antingen står jag inte ut med känslan av obehag som kanske även väcker skuld och skam hos mig för att jag inte gör något. Jag börjar då anpassa mina åsikter och tolkningar efter mitt beteende och kommer med ursäkter och försvar.

Eller så väljer jag en annan väg. En väg som innebär att medvetet tillåta känslorna av obehag, ledsamhet, skuld och skam. Jag kanske inte alltid kan göra något för att hjälpa, men någon gång kanske jag kan göra något. Och låter jag mig inte bli avstängd utan accepterar att det känns obehagligt att se en människa lida, att det är mänskligt att känna det jag känner, då ökar min motivation att faktiskt göra något. Och vi behöver människor i vårt samhälle som vågar bli berörda.

Du kanske till och med blir förvånad om du väljer att ge några kronor. För att det faktiskt får dig att må bra. Samtidigt som du hjälper så ökar du ditt eget välbefinnande. Studier visar att vi ökar vårt välmående när vi ger pengar till andra och speciellt när vi gör det direkt, utan att gå via en välgörenhetsorganisation. How giving makes us happy

Men det fungerar även åt andra hållet. När vi tränar oss i medkänsla så ökar vår benägenhet att hjälpa andra. I en studie tränade sig deltagarna i meditationer i medkänsla i två veckor med resultatet att de hade större benägenhet efteråt att hjälpa människor i nöd. Compassion Training Alters Altruism and Neural Responses to Suffering

Så varför inte välja att vara lite mer medveten nästa gång du går ut ur din bostad. Prova att se vad som händer om du väljer att ta in den där människan som ber om din hjälp. Var vaksam på när din hjärna kommer med förklaringar till varför du ska eller inte ska agera på det ena eller andra sättet. Och iaktta med nyfikenhet vad som händer om du bara tillåter känslorna att få finnas där. Eller vad som händer om du väljer att agera annorlunda, bara en enda gång. Vad händer med dig då?

I media om tiggeri och våra psykologiska reaktioner:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln